Någonstans i Sverige ligger Skogsbo, Frälsningsarméns skyddade boende för våldsutsatta kvinnor med barn. 2019 släppte Brottsförebyggande rådet en rapport som visade att det dödliga våldet i nära relationer ökar tydligt.
– Ofta har även barnen varit utsatta för våld men att bevittna misshandel är också ett trauma och ibland är det just barnen som ringer polisen, säger Helena Andersson, verksamhetschef vid Skogsbo.
På Skogsbo har man även en egen kurator för just barnen. Ofta är det pappa det handlar om och barnen behöver hjälp att hantera det. Helena säger att det inte handlar om någon specifik grupp av kvinnor eller män som är en del i detta. De existerar i alla åldrar och samhällsklasser.
– Det kan vara den trevligaste man du känner men som har en förvriden kvinnosyn och bär på en stark svartsjuka och ett stort kontrollbehov, menar Helena Andersson.
– Det går inte att svara på vad som är den utlösande faktorn men det hela kan ta sig i uttryck både ekonomiskt, fysiskt, psykiskt och sexuellt, fortsätter hon.
När kvinnan lämnat sin partner
Ofta har misshandeln pågått i flera år och trappas upp när kvinnan har beslutat sig för att lämna sin partner och i värsta fall kan det sluta med döden. Vanligtvis bor kvinnorna på Skogsbo i 3-4 månader, men det varierar beroende på situationen. Ofta har de utsatta bott tillsammans med förövaren och är därför i behov av ett annat boende, vilket som bekant inte är helt enkelt att ordna fram med kort varsel.
Kuratorer som hjälper
De som kommer till Skogsbo har främst behov av att känna trygghet, värme och kärlek och att de blir sedda och inser att de har ett värde, tvärtemot vad de har hört från mannen som har trakasserat dem. Därför finns det kuratorer på plats.
– Naturligtvis mår de utsatta inte bra och det kan vara svårt att sätta ord på det man varit med om. Det kan också ta tid att landa i hur farlig situationen är/har varit, säger Helena Andersson.
– Det kan ta flera samtal innan kvinnan känner sig trygg nog att öppna sig, och berättelsen kan komma stegvis, fortsätter hon.
Högt säkerhetstänk
Säkerhetstänket är högt, såsom att eliminera möjligheten för männen att ta reda på var kvinnorna befinner sig, om de exempelvis har aktiverat gps-funktionen i partnerns telefon eller om de berörda delar appar med varandra. De utsatta får praktisk hjälp och stöd i kontakten med myndigheter, såsom polis och vårdcentral och i rättsprocesser. Det gäller även byte av förskola/skola för barnen så att de vanliga rutinerna kommer någorlunda på plats igen.
Ofta en stor skam och skuldkänsla
Men att lämna ett destruktivt förhållande för gott är ofta inte helt okomplicerat, enligt Helena Andersson. En del i det hela kan vara att kvinnorna vet vad de har i den relationen och även om den innebär risker så ger den trots allt en form av ”trygghet” i motsats till den nya situationen då framtiden känns oviss. Skammen och skuldkänslan kan vara stor eftersom de fått höra att allt är deras eget fel.
– En del kvinnor tänker att det är dem det är fel på och många män som slår ber om förlåtelse och lovar att inte göra om det, påpekar Helena Andersson.
– Vissa kan känna att det kanske ändå är bäst att återgå till relationen eftersom en del män hotar med att ta livet av sig om de blir lämnade. De kan även rikta hot mot familj och vänner, fortsätter hon.
”Jag tror att vi alla har någon i vår närhet som är utsatt”
Personalen på boendet arbetar med empowerment, det vill säga att stötta och stärka kvinnorna till att stå på egna ben, och själva vara aktiva i processen. Det finns möjlighet för kvinnorna att ha kontakt med boendet även efter utflytt.
– Jag hoppas att de känner sig styrkta och att vi lyssnar och tror på dem, säger Helena Andersson.
– Jag tror att det är jätteviktigt att ställen som detta finns för tyvärr så är det ett stort problem med våldsutsatta kvinnor i nära relationer. Jag tror att vi alla har någon i vår närhet som är utsatt, fortsätter hon och nämner dokumentären om sångerskan Josefin Nilsson som visats nyligen och som har öppnat upp till debatt på området.
Socialtjänsten som beslutar om dessa placeringar
Det är personer inom Socialtjänsten som beslutar om dessa placeringar. Det är också de som har kontakt med förövarna och avgör vad som ska gälla beträffande vårdnaden av barnen och om det är aktuellt med skyddade identiteter exempelvis.
